Frimureriets historia

Frimureriet är en av världens äldsta icke-kyrkliga organisationer med obruten verksamhet. Genom seklerna har forskare försökt spåra dess ursprung – men trots stora framsteg är gåtan är ännu inte helt löst. Historiska källor har studerats, och likheter har sökts mellan frimureriet och forntida traditioner, mysterieskolor, symboler och tankesystem. Genom dessa försök har man funnit ekon av frimureriets idévärld i antikens dygdeetik och i naturvetenskapens framväxt.

Men frimureriets idéer sträcker sig också vidare – till medeltidens skolastik, renässansens nyfikenhet, humanismens människosyn och upplysningstidens tro på förnuft och framsteg. Även om själva den organiserade frimurarrörelsen kan spåras drygt 300 år bakåt i tiden, är de tankar och ideal som bär rörelsen betydligt äldre.

En viktig del av frimureriets symbolvärld har sina rötter i medeltidens byggnadskonst. De skickliga stenhuggare som kallades freestone masons byggde Europas katedraler och färdades fritt mellan arbetsplatser tack vare sin yrkesskicklighet. Dessa mästare organiserade sig i skrån, där lärlingar och gesäller undervisades i logerna – de arbetsbaracker där både praktisk kunskap och yrkets hemligheter fördes vidare.

Äldsta aktiva logen

Det råder delade meningar om vilken som är världens äldsta ännu existerande frimurarloge, men två kandidater lyfts oftast fram. Den ena är Edinburgh Lodge No. 1 at Mary’s Chapel, som enligt både egna uppgifter och samtida dokument i Edinburghs stadsarkiv var verksam redan 1491.

Den andra kandidaten finns i den lilla orten Kilwinning i västra Skottland. Logen där hävdar att dess ursprung är minst 150 år äldre än logen i Edinburgh, och flera senare källor stöder detta. Vissa uppgifter påstår till och med att logen grundades redan på 1000-talet. När logerna skulle numreras under 1700-talet, ville därför Kilwinning-logen tilldelas nummer 1.

Detta gick dock inte storlogen i Edinburgh med på – dess ursprung kopplas nämligen direkt till Mary’s Chapel, och den logen ansågs självklart ha rätt till nummer 1. Kompromissen blev att Kilwinning-logen fick det unika numret 0 och bär sedan dess det särpräglade namnet Mother Kilwinning Lodge No. 0 (där nollan uttalas “Nothing”).

Från operativt till spekulativt

När byggnadsverksamheten så småningom minskade, och de stora katedralerna stod färdiga, förändrades logernas inriktning. Det konkreta arbetet med sten ersattes av ett symboliskt och inre byggande. Nu började frimureriet formas till ett spekulativt brödraskap – ett sällskap där målet var att bygga sitt eget inre tempel, sin egen karaktär och själ. Denna utveckling drog till sig män från samhällets övre skikt: adelsmän, präster, vetenskapsmän och filosofer – alla i sökandet efter något mer än yttre framgång: efter djupare insikter, moralisk mognad och andlig förfining.

Det moderna frimureriet tog form i England och Skottland under senare delen av 1600-talet och början av 1700-talet. Det utvecklades till ett etiskt och filosofiskt system där personlig utveckling står i centrum. Genom symboler hämtade från byggnadskonstens värld – verktyg som används i ritualer och ceremonier – får medlemmen stegvis fördjupad insikt i livets mening och människans inre resa.

1600-talets England som präglades av religiösa konflikter och politisk oro. I en tid av söndring och osäkerhet växte behovet av ett forum för samtal, respekt och eftertanke – en gemenskap där män kunde mötas över gränser. Ur detta klimat föddes frimureriets första organiserade struktur.

Den 24 juni 1717 bildades i London världens första storloge, bestående av fyra loger – ett startskott för den moderna frimurarrörelsen. År 1723 publicerades den första konstitutionen, författad av pastor James Anderson, som lade fast de principer som ännu idag utgör frimureriets fundament. Trots förändrade tider har dessa grundsatser förblivit orubbliga.

Frimureriets styrka ligger just här – i förmågan att leva i nuet, samtidigt som man vårdar de värden som stått sig genom sekler: tolerans, jämlikhet, broderskap och individens frihet. Traditionerna är inte dogmer utan levande uttryck för en kontinuerlig strävan efter visdom, balans och harmoni – i det egna livet och i samhället.

Engelskt och skotskt frimureri i Sverige

Det engelska och skotska frimureriet hade ett visst inflytande även när frimureriet kom till Sverige. Den första svensken som blev frimurare verkar ha varit fortifikationsofficeren Hans Ewald Tessin från Svenska Pommern, som recipierade (mottog sin första grad) i Lodge No. 1 at Mary’s Chapel i Edinburgh redan 1651-52.

När frimureriet först kom till Svrige var det också i sin anglosaxiska variant, men via en loge under det engelska systemet i Frankrike. Logen St. Thomas no. 1 bildades 1725 av engelsmän i exil under ledning av Charles Radclyffe, Earl of Derwentwater, och höll sina möten hos en engelsk krögare i Paris. Två unga svenska adelsmän Johan Gabriel Sack och Gustaf Jacob Horn är det första svenskarna man vet som recipierade i Frankrike och två år senare blev också deras landsman kavalleriofficeren greve Axel Wrede-Sparre frimurare i St. Thomas no. 1. JS Sack och Wrede-Sparre var styvbröder och skulle hemma i Stockholm genomföra den första kända frimureriska gradgivningen i Sverige hemma hos JS Sack. I denna privatloge, som kom att kallas Wrede-Sparres loge, recipierade den 17 mars 1735 greve Carl Gustaf Tessin. Av allt att döma skedde denna gradgivning enligt anglosaxisk ritual.

Den skotske generalen James Keith grundade en loge i Stockholm 1742 med patent från sin syssling John Keith, som var stormästare för frimurarna i Skottland (och senare i England). I Ystad finns den så kallade Kilwinningska logen, en arméloge under skotska officerare, dokumenterad 1746.

1764 utnämnde den engelska storlogen Charles Tullman som provinsialmästare för Sverige, och han stiftade logerna Britannia no 1 (250) i Stockholm (1765), Phönix no 2 (251) i Stockholm (1767) och St. George no 3 (252) i Göteborg (1768). Logerna fick både svenska och engelska ordningsnummer. I Göteborg fanns också logen St. Magnus no 199 under den skotska storlogen (patent från 1780).

De engelska och skotska logerna i Sverige försvann så småningom i takt med att den specifikt kristna svenska riten, med sina tio grader, växte fram. 1760 bildades Svenska Stora Landslogen och denna erkändes av storlogen i England 1770. Svenska Frimurare Orden grundades 1780, då under namnet Nionde Frimurareprovinsen, det nuvarande namnet antogs 1937. Den svenska riten fullbordades av hertig Carl vid 1800-talets början.

Det anglosaxiska frimureriets långa väg tillbaka

När det anglosaxiska frimureriet återvände till Sverige efter mer än 200 år så hade det gjort en lång resa. Frimureriet spreds under 1730-talet till Nordamerika där med tiden storloger upprättades i varje delstat i USA. Efter det att Finland blivit självständigt 1917 började man se efter möjligheter att starta frimurerisk verksamhet i landet. Finländare som hade emigrerat till USA och där blivit frimurare var aktiva i arbetet och kontakt togs med Storlogen i New York. Den invigde den första logen i Finland 1922 och ytterligare två 1923 för att slutligen inviga Storlogen i Finland under 1924. Den första blå logen i Sverige startades 2012 av Storlogen i Finland och ytterligare loger har därefter upprättats.

Att vara frimurare är att ta vid där katedralbyggarna slutade – men i det inre. Det är att bearbeta sin egen själ med samma hängivenhet som de en gång formade sten, och att låta sig inspireras av det förflutnas visdom för att bygga framtiden.