Det blå frimureriet

Uttrycket “blå loge” eller “blått frimureri” syftar på de tre grundläggande graderna inom frimureriet, vilka kan spåras tillbaka till de första decennierna av 1700-talet: Murarlärling, Brodermurare och Mästarmurare (den mellersta är också känd under namn som “Medbroder” eller “Gesäll”). Dessa tre grader utgör fundamentet för alla frimureriska riter och förenar frimurare världen över. Termen blåloge är särskilt vanlig inom anglosaxiska frimurartraditioner, där man också talar om Craft Masonry – en hänvisning till frimureriets ursprung i medeltida byggnadshantverk. Den svenska ordagranna motsvarigheten ”hantverksmureri” förekommer dock sällan.

Namnet blått frimureri kommer från färgen på de regalier som bärs i logen. Inom Svenska Frimurare Orden kallas motsvarigheten till dessa loger istället för S:t Johannesloger.

I de svenska blå logerna arbetar vi på svenska enligt en ritual från slutet av 1700-talet som brukar kallas Preston-Webb, eller “the American Ritual”, vilken har sitt ursprung i ritualen som användes av the Antient Grand Lodge of England (en av två huvudstorloger som det engelska frimureriet under en stor del av 1700-talet var uppsplittrat i). På svenska har ritualen funnits sedan 1923, då en första översättning färdigställdes när det internationellt erkända frimureriet återetablerades i Finland, då med stöd från storlogen i New York. Vår version av ritualen skiljer sig i vissa avseenden från den anglosaxiska, inte minst genom att den musikaliskt förhöjs genom användandet av Jean Sibelius’ verk Musique religieuse, Op. 113, som komponerades specifikt för ritualen.

Det blå frimureriet inledde sitt arbete i Sverige först 2013; fram till dess kunde inte deister, judar, muslimer, hinduer eller andra troende män som inte ansågs sig vara kristna bli erkända frimurare. I dag finns det fyra blå loger i Sverige.

Sido- och tilläggsgrader

Mästarmuraregraden är den högsta inom det blå frimureriet. Men för att fullt ut förstå och förverkliga dess innebörd krävs upptagning i det som kallas Royal Arch (“Den kungliga valvbågen”), vilket betraktas som kulmen på det symboliska frimureriet och som en fulländning av den tredje graden. Först då anses man vara en fullvärdig Mästarmurare.

Utöver de tre blå graderna finns en stor mängd sido- och tilläggsgrader, ibland kallade höggrader, som erbjuder fördjupning i de teman och symboler som introduceras i blålogerna. Två av de mest spridda systemen är Yorkriten och den Urgamla och Antagna Skotska Riten. Dessa kan en Mästarmurare söka medlemskap i för att vandra vidare på sin mureriska stig och få nya och utvecklande perspektiv på vad det innebär att vara frimurare och människa. Den ovannämnda “Kungliga valvbågen” är en av dessa tilläggsgrader, men det finns många andra. En del frimurare väljer att fortsätta i många “högre” grader (notera citationstecknet – i strikt mening är Mästarmurargraden den högsta man kan få – de senare ger fördjupning, inte “ökning”). Andra föredrar att nöja sig med Mästargraden och fördjupa sig genom de många rituella ämbeten som den blå logen behöver och erbjuder, där man genom att delta i och utföra gradritualerna i olika roller får se ständigt nya perspektiv på det mureriska arbetet. De olika ämbetena låter en se ritualen och dess budskap på många olika sätt. Många frimurare väljer båda sätten att utveckla sig efter Mästarmurargraden: både att arbeta i ämbetena i den blå logen och att förkovra sig i ytterligare grader.

Vi skall nu se lite kort på några av de viktigare systemen för sido-, tilläggs- eller “hög”-grader.

Yorkriten

Yorkriten är en av de mest utbredda frimureriska riterna i världen. Den bygger vidare på de tre blå graderna och fördjupar både symboliken och den andliga förståelsen av frimureriet. Inom Yorkriten återfinns bland annat graderna Märkesmästarmurare (som utvecklar teman från Brodermurargraden), Royal Arch (som “fulländar” Mästarmurargraden), Tempelriddargrader och en samling grader som kallas Konstantins röda kors – var och en med sin egen rika symbolik och historiska bakgrund.

Den Urgamla och Antagna Skotska Riten

Den Urgamla och Antagna Skotska Riten är ett annat globalt spritt system som erbjuder en symbolisk och andlig resa genom totalt 33 grader. Riten har sina rötter i 1700-talets Europa och bär spår av upplysningstidens idévärld, kristen mystik, kabbala och tempelriddartraditioner. Trots sitt namn har Riten rent historiskt ingenting med Skottland att göra; dess grund lades i 1700-talets Frankrike, och den utvecklades sedan i Nordamerika. Kopplingen till Skottland har att göra med en viss mystisk nimbus kring “skotska” ting i frimurerisk idéhistoria; det finns också andra frimurarriter som också har “Skotsk” i namnet – också de utan koppling till Skottland.

Varje grad i den Urgamla och Antagna Skotska Riten förmedlar moraliska, filosofiska och etiska teman genom rikt utformade ritualer. Målet är att förädla individen och fördjupa förståelsen för livets och existensens mysterier.

Skotska riten är internationellt etablerad och varierar mellan länder, framför allt i hur många grader som arbetas med full ritual. I vissa jurisdiktioner krävs kristen tro för medlemskap, medan riten i andra delar av världen är öppen för troende män oavsett religion.